Om fartyget

Fartygets konstruktion
Framdrivning
Elektronik
Beväpning
Besättning

Bakgrund

I slutet av 1950-talet började marinen att projektera för en efterföljare till Plejad-klassen. En mängd studier och jämförelser gjordes mellan norska, engelska och tyska torpedbåtar. Resultatet blev att Sverige slutligen köpte Lürssen-varvets ritningar till den stålskrovs-försedda Jaguar-typen. Ritningarna lades till grund för det nya svenska torpedbåtsprojektet, T 121 Spica.

Sedan projektet fastställts, utfördes konstruktionsarbetet av Göta- verken AB som byggde tre fartyg i serien, T 121 – T123 (Spica, Sirius och Capella). De övriga tre, T 124 – T126 (Castor, Vega och Virgo) byggdes av Karlskronavarvet. Fartygen levererades under perioden 1966-1968.

Fartygstypen blev inledningen till dagens ytattacksystem och revolutionerade torpedbåtsvapnet genom en mängd nyheter, främst tack vare elektronikens definitiva genombrott. Efter brittisk förebild utrustades Spica med gasturbinmaskineri, vilket gav hög fartprestanda. Dessutom kunde hela fartyget tillslutas hermetiskt och filtrera sitt behov av ren luft inombords. Detta gjorde det möjligt för fartygen att operera i NBC-kontaminerade miljöer (NBC= Nukelärt, Biologiskt, Kemiskt).

Spica levererades 1966 och gjorde sin sista tjänstgöring under en mobiliseringsövning 1987. Som kuriosa kan nämnas att HMK Carl XVI Gustaf tjänstgjorde ombord på fartygstypen som officersasspirant sommaren 1967.

Spica låg till och med våren 2002 vid marinmuseum i Karlskrona men har idag sin hemmahamn vid den gamla torpedbåtsbasen på Gålö, där hon har sällskap av R142 Ystad, tendern Sprängaren, T26, T46 och T56. Under sommarhalvåret ligger T121 Spica vid Vasamuseet, där hon visas för allmänheten.

T121 Spica ägs idag av ”Stiftelsen T121 Spica – ett levande museifartyg” och sköts av medlemmarna i ”Föreningen T121 Spica vänner”.


Fartygets konstruktion

Fartyget är långskeppsspantat för att på bästa sätt ta upp uppkommande påkänningar och är ur skyddssynpunkt indelat i vattentäta sektioner, tankar och celler. Bordläggningen utgörs av tio plåtstråk och är helsvetsad. Huvuddäcket, som är det för skrovets hållfasthet viktigaste däcket, har så få öppningar som möjligt. Det är byggt med däcksbukt och språng. På huvuddäck är bäddar insvetsade för torpedtuber, 57 mm allmålspjäs och 57 mm lysraketpjäs. Däckshuset består av däckshus, luftintagshuv och sköld vid luftintag. Hela däckshuset är utfört i lättmetall och nitat till huvuddäck.

Huvuddata:

Byggnadsvarv: Götaverken AB
Sjösatt: 1966-04-24
Utrangerad: 1989
Skrov: Stål
Längd överallt: 42,5 m
Största bredd: 7,1 m
Djupgående: 2,6 m
Deplacement: 210 ton
Maskiner: 3 st Bristol-Siddeley gasturbiner á 4.250 hk/st
Propellrar: 3 st KaMeWa (hydrauliskt ställbara propellerblad)
Fart: drygt 40 knop
Besättning: Krigsbesättning 30 man, hälften befäl, hälften värnpliktiga
Bestyckning: 1 x 57 mm Bofors allmålspjäs
6 x 53 cm trådstyrda torpeder
2 x 7,62 mm kulspruta M/58
lys- och remsraketer
minor
sjunkbomber
Radar: Navigeringsradar PN 610, spaningsradar PS 57 och eldledningsradar PE 57

Skydd mot NBC-stridsmedel

Vid uppträdande i NBC-kontaminerat område kan Spica tillslutas helt lufttätt. Ventilationssystemet tar då in luft via filter och ett övertryck byggs upp inne i fartyget. Driften av fartyget och vapensystemen kan skötas från platser inne i fartyget utan att någon personal befinner sig på däck. Även 57 mm pjäsen kan manövreras helt obemannad, dock med en begränsad ammunitionsinsats.

Förläggning och utspisning

Spica har goda utrymmen för förläggning. Samtliga i besättningen, befäl och meniga, förläggs i hytter. Separata mässar för officerare (Gunrum), underofficerare, högbåtsmän, furirer, korpraler och meniga finns. I skeppsköket, eller ”byssan”, tjänstgör två kockar med att tillaga god och näringsriktig mat till besättningen. Befälet serveras sina måltider i respektive mäss medan korpraler och meniga får sin mat direkt från byssan via en bardisk. Under projekteringen av Spica lekte man med tanken att helt och hållet förlita sig på färdig mat och därför endast installera mikrovågsugnar. De som haft förmånen att tjänstgöra ombord gläds nog över att förnuftet segrade.


Framdrivning

Motorer

Spicas maskincentral (MC). Foto: Hans Rosmark.

Torpedbåtarna i Spica-serien är de första svenska örlogsfartyg som försetts med gasturbindrift. Fartygen har utrustats med tre Bristol Siddley Proteus gasturbiner på vardera 4 250 hk. Turbinernas ringa storlek och låga vikt medger en placering långt akterut vilket friställer gott om utrymme för bekväma hytter och mässar liksom rymliga stridslednings- och maskincentraler.

Gasturbinmaskineriet ger en hög startberedskap, god manöverförmåga och en fart på över 40 knop. Spica kan framdrivas av en (ca 12 knop), två (ca 27 knop) eller tre (>40 knop) turbiner. Start och inkoppling av turbiner kan göras under framfart så att en eller två turbiner används då fartyget rör sig i basområde där s.k. rörlig bastaktik används för att vid insats mot fientligt mål använda alla tre för högsta fart. Turbinerna fjärrmanövreras från en ljudisolerad maskincentral. KaMeWa-propellrar med ställbara blad möjliggör en snabb och smidig manöver och fartreglering direkt från bryggan. Utrymmet akterut på däck domineras av luftintaget till turbinerna.

Utförande 12-stegs axialkompressor samt ett centrifugalkompressorsteg. 2-stegs kompressorturbin. 2-stegs kraftturbin
Primär reduktionsväxel Allen Stoeckicht planetväxel
Reduktionsväxelns utväxlingsförhållande 0,4516:1
Utgående axelns varvtal Max 5250 rpm
Motorns längd 298 cm
Motorns bredd 117 cm
Vikt med bränsle och olja 1553 kg
Bränsleförbrukning vid full effekt Cirka 1000 kg/h
Bränsleförbrukning vid tomgång 181-227 kg/h
Luftflöde Ca 73,4 ton/h (20,4 kg/s)
Axelhästkrafter, max effekt 4308 ± 1% ( Ca 2,8 hk/kg motorvikt. Jämför med T26 W18 bensinmotor som ger 1 hk/kg motorvikt)
Avgastemperatur 495° C (650° C vid start och acceleration)

Propellrar

Propellerarrangemanget är av KaMeWa-typ, d.v.s. propellerbladen är ställbara för att farten skall kunna regleras steglöst. KaMeWa-propellern, som är en utveckling av Kaplan-navet, innebär bl.a. följande fördelar:

    • Möjlighet att alltid ta ut full effekt ur fartygets maskineri. Genom att variera propellerstigningen kan alltid max effekt tas ut.
    • Vid installationer med flera propelleraxlar kan en eller flera axlar urkopplas (propellerflöjlas) och den återstående propellern ställas in så att den passar till kvarvarande effekt.
    • Fartyget manövreringsförmåga förbättras avsevärt Stoppsträckan kan nedbringas till omkring 40 % jämfört med fasta propellrar.

  • När bryggmanöver är förutsatt fås ett betydligt enklare fjärrmanöversystem än vid en installation med fasta propellrar.
  • Möjlighet att utnyttja axeldrivna generatorer och pumpar finns.

Propellrarna, som på Spica betecknas 33L/3 eller RB (K-39), är utförda av rostfritt stål och har vardera tre propellerblad.


Elektronik

Navigationsradar

För säker navigering är Spica utrustad med navigeringsradar PN 610, leverantörsbeteckning TERMA SCANTER MIL Mk2. Anläggningen är anpassad för skärgårdsnavigering i hög fart genom att den har hög antennhastighet och korta pulslängder vilket ger snabb information med god upplösning.

Grunddata:

Sändarfrekvens 9375 ± 30 MHz
Sändareffekt 20 kW ± 1 dB
Pulslängd Kort puls 0.06 µs, lång puls 0.6 µs
PRF (pulsrepetitionsfrekvens) Kort puls 4000 ±200 Hz, lång puls 2000 ±100 Hz
Antenntyp 7” Horisontalpolariserad slitsantenn (X-band)
Lobbredd Horisontal <1,2°, vertikal 19±1°
Rotationshastighet 24 eller 48 RPM
Antennförstärkning >30 dB
Avisning 150 W termostatstyrd

Stridslednings- och kontrollsystem

För plotting fanns från början plottingbord ADMIRALITY MARK XIII. Plottingbordet matades med kurs från gyroanläggningen och distans från logganläggningen. Efter några år ersattes plottingbordet av Stridsledningsindikator 835 (SLI 835). Dess uppgift är att täcka behovet av plotting, gen en översiktsbild för utvärdering av olika måls position, fart, kurs samt möjliggöra målangivning till artilleri- och torpedeldledning. Indikatorn, som ingår i ett integrerat radarsystem med PN 610, ARTE 62 och TORPE 677, består av följande huvudenheter: SLI med 16” indikator Två st. MAI (målangivningsindikatorer) till ARTE 62 resp. TORPE 677 FDE, fördelningsenhet, för bild, synk och antenninformation.

Ordergivnings- och kommunikationssystem

Radiokommunikationsanläggningen omfattar en UK-station (ultrakortvåg) typ ADAM, tre UK-stationer typ BERTIL, en KV-station (kortvåg) typ CESAR och en KV-sändare typ DAVID samt centralantenner med mottagare för LUFOR (luftförsvarsorientering), LV-order (luftvärns-), rundradio och television. UK-station ADAM används för telefoni, typ BERTIL används för taktisk samverkan. KV-station CESAR är en batteridriven
reservradiostation. KV-sändare DAVID med två mottagare har inbyggd kalibreringsanordning som ger stor frekvensnoggrannhet.

För internt samband finns tre telefonsystem; Tmö (telefonsystem manöver), Ta (telefonsystem artilleri) och Tslo (telefonsystem stridsledning. Telefonsystemen var från början spänningslösa men ersattes senare av spänningsmatade system för bättre hörbarhet. Tmö utnyttjas främst för samband vid fartygets avgång och tilläggning. Ta utnyttjas främst för samband inom tjänstegrenarna artilleri och torped. Tslo utnyttjas i SLC för lägesuppföljning och stridsledning.


Beväpning

Torpeder

Huvudbeväpningen utgörs av 6 st. 53 cm trådstyrda torpeder, var och en med en verkan i målet tillräcklig för att sänka en större jagare. Torpederna styrs från ett torpedcentralinstrument, TORPE 677B (leverantörens beteckning 9 TORCI 104 B) i stridsledningscentralen. Anläggningens målföljare matas kontinuerligt med bäring och avstånd till målet. Radarinformation erhålls från artillerieldledning ARTE m/62 B eller navigeringsradar PN 610.

Målangivningen sker antingen från huvudindikatorn eller från målföljaren. Målangivning kan också ske från stridsledningsindikator, SLI. Målfattning kan ske manuellt eller automatiskt. I målföljaren utvärderas målets kurs och fart. På grundval av målföljarens beräknade måldata samt inmatade torpeddata och uppgifter om eget fartygs kurs och fart beräknas kontinuerligt värden för torpedskjutning.

Skjutningen leds och övervakas från en manöverenhet. På en programväljare inställs det önskade avfyringsprogrammet. Efter avfyring av en torpedsalva styrs torpederna till parallellkurs av ett programverk i programväljaren. Sedan torpederna intagit parallellkurs kan salvan styras manuellt eller automatiskt mot målet.

Artilleri

För egenskydd och insats mot mindre fartyg bär Spica en fjärrstyrd Bofors 57 mm allmålspjäs, ursprungligen en pjäs med modellår 1950. Bofors ökade kalibern från äldre pjäsers 40 mm till 57 mm varigenom projektilvikten ökades från 1 kg till 2,6 kg medan VO (projektilens utgångshastighet ur eldröret) måste minskas från 1000 m/s till 880 m/s. Pjäsen har manuell patronmatning uppifrån. Eldröret är vätskekylt..

År 1975 ersattes 57 mm apjäs m/50 av en modernare pjäs med beteckningen Bofors 57 mm apjäs 7101, som är en allmålspjäs med goda riktegenskaper och hög momentan eldhastighet. Pjäsen har låg vikt (6500 kg) och är därför speciellt lämpad för mindre fartyg. De mycket goda allmålsegenskaperna erhålls genom stort elevationsområde och obegränsat sidriktfält.
Pjäsen har separata elhydrauliska riktmaskinerier för höjd och sidriktning och fjärrstyrs normalt från eldledningsinstrument men kan som alternativ närstyras under gyrostabilisering med ett riktdon, joystick, placerat på plattformen till vänster om kanonen. Det eleverande systemet är försett med ett 4-facksmagasin som rymmer max 40 patroner. Omladdning av magasinet och ammunitionsställen, som totalt rymmer 128 patroner, sker manuellt. Patronerna transporteras från ammunitionsdurken under pjäsen till det sidriktade systemet manuellt med langningskedja efter det att pjäsen maskinellt har svängts in till laddläge.

Pjäsbetjäningen utgörs normalt av tre man på plattformen, en pjäsbefälhavare och två laddare, men möjlighet att fjärrmanövrera en obemannad pjäs finns De ammunitionstyper som används är sjömålsgranat, spränggranat och kulspränggranat. För övningsskjutning finns barlastade granater med samma ballistik som stridsammunitionen.

Eldledning

Pjäsen styrs från flottans första digitala eldledning tillverkad av holländska HOSA (Hollandse Signaalapparaten), i flottan benämnd ARTE 62 B, leverantörsbeteckning M 22/3-52Z, som är en kombinerad målangivnings- och eldledningsanläggning. Radarenheten utnyttjas av såväl artilleri- som torpedeldledning. Anläggningens spaningsradar kan även utnyttjas som navigeringsradar.
Skjutelementen beräknas genom digital databehandling vilket medger stor noggrannhet och snabbhet samt långt gående automatisering, d.v.s. besparing av betjäningspersonal.

Spanings- och eldledningsantennerna är sammanbyggda i en stabiliserad enhet innesluten i en radargenomsiktlig plastkupol (radom) som utgör skydd av antennutrustningen och medger avfuktning, uppvärmning och avisning av radomen. Indikatorn, innehållande PPI och radarindikatorer och manöverpaneler är indelad i en sjömålsdel, som erhåller värden från spaningsantenn, en målangivningsdel med PPI samt en luftvärnsdel med värden från eldledningsantenn.
Skjutelementen beräknas samtidigt för ett luftmål och ett sjömål av den med indikatorn sammanbyggda kalkylatorn. Sålunda kan eldgivning ske mot det ena av dessa mål samtidigt som eld kan förberedas mot det andra. Luftmålet presenteras på en A-indikator och sjömålet på en B-indikator. Målangivning mot sjö- och luftmål samt målföljningskorrektion mot sjömål utförs med ”rullbollar”, som medger snabb inställning i såväl avstånd som bäring.

Lys- och remsraketer

Trots modern radarutrustning behölls lysraketbeväpning på Spica för att kunna användas för stridsfältsbelysning. Spica har två dubbla utskjutningsskenor för 103 mm raketer och en pjäs för 16 st. 57 mm raketer. 103 mm skenorna demonterades under 1980-talet medan 57 mm raketpjäsen behölls, men nu för att skjuta remsraketer för att vilseleda fientlig radarspaning.

Minor och sjunkbomber

Spica är, tack vare sitt stabila skrov, en utmärkt plattform för att medföra och fälla minor. Fartyget kan konfigureras i stor eller liten minversion genom att de fyra aktra torpedtuberna tas iland (liten minversion) eller att samtliga torpedtuber tas iland (stor minversion). Minrälsen sträcker sig på huvuddäck från spant 9 till akterspegeln på både styrbords och babords sida. Minbanorna har avlöpningsräls vid akterspegeln. Minrälsen kan även användas för att medföra och fälla sjunkbomber men noteras bör att Spica inte har någon egen ubåtsajaktkapacitet.

Med sin moderna radar- och eldledningsutrustning kan Spica sätta in samtliga vapen oberoende av ljus- och siktförhållanden.


Besättning

Besättningen utgjordes under fartygets aktiva tid av fartygschef, 4 officerare, 3 underofficerare, 4 högbåtsmän, 4 furirer samt 12 korpraler och meniga. 1972-07-01 ändrades befälsgraderna så att officer benämndes regementsofficer, underofficer kompaniofficer, högbåtsman plutonsofficer och furir gruppbefäl.

Från och med 1982-07-01 ändrades åter benämningar så att allt anställt befäl benämns officer och innehar graderna fänrik till amiral.

År 2009 infördes återigen en ny befälsordning med officerare från fänrik till amiral, kommendör av första graden utgick och ersattes av flottiljamiral. En ny kategori benämnd specialistofficerare har införts och innehar grader från sergeant till flottiljförvaltare. Värnpliktiga har ersatts av anställda sjömän.

Som museifartyg har T121 Spica en besättning av frivilliga ur Föreningen T121 Spica Vänner och nyckelbefattningarna bemannas av medlemmar med civil behörighet att framföra passagerarfartyg.